1 juni 2011

Stinsens dotter mm

Runt 1900 bodde här en rätt högt uppsatt stins, vid namn (tror jag) Ernst Ludvig Edelstam. Han hade en dotter som flyttat till Stockholm, men som efter en "olycka" och kommande barnafödande fick flytta hem igen. Kanske en skam för familjen, men man får väl ändå säga att hon hade tur som fick flytta hem, för på den tiden var det inte alla som ville kännas vid sina barn om de lyckats med detta.
Dottern fick iallafall flytta hem och hon födde barn. Ett rum på vinden inreddes med spis och isskåp. Där vi nu har förråd. Där uppe fick de bo. På vinden, i ett litet litet rum, med en helt oinredd vind runt omkring sig. Kan tro hur kallt det måste ha varit vintertid och på sommaren stekande hett. Undra hur många timmar hon spenderat att titta ut genom det stora fönstretn där uppe.
De sitter kvar krokar i vindstrappen efter en grind som suttit där.
Jag har tänkt att räcket är från något annat ställe för vem sätter en barngrind i toppen av en vindstrapp. Men då har det ju sin förklaring!
Jag kunde ju inte låta bli, när jag var där och målade fönster häromdagen, säga att hon inte behövde skämmas.
Det är jättekul att få lite historia. Tänk att få tag i barn eller barnbarn till den historien.

Ernst Ludvig Edelstam blev efter sin faders död stins. Han föddes 1854 och avled 1912. 1888 tror jag han blev stins här.





Personalen på järnvägsstationen bestod av många människor, förutom stationsinspektör - ”stins”, kontorister, stationsförman och stationskarlar.
Vid varje tåg skulle samtliga vara uppställda framför stationshuset. Personalen skulle ha uniform och vara iförda krage och rosett eller slips och med för övrigt vårdad klädsel. Det fanns en typ av kragar som var tillverkade av annat än linne och kallades gummikragar. Det blev för dyrt att få kragarna tvättade och stärkta, därför användes denna typ som endast behövde lackas om så var de som nya.
På lördags och söndagskvällarna samlades ungdomar på järnvägsstationen vid sista tåget klockan 10. Det var packat av dem framför stationshuset. Pojkarna stod på den högra sidan och flickorna på den vänstra. Många av pojkarna fick ärende att titta på klockan och ställa sin egen för att samtidigt göra en överblick på vilka flickorna var för att sedan tåget kommit och gått, passa på att göra en framstöt till den de utsett i mängden av kjoltyg. Det blev en rusning när massan av ungdomar i kompakt hop fyllde vägen från station för att så småningom i par om par spridas på olika vägar.
Tänk vad med människor som funnits här! Vilka öden!

11 kommentarer:

Caroline sa...

Ja tänk vad med människor och öden som passerat genom huset under åren. Fantastiskt! Det måste verkligen kännas i väggarna. Min mormors hus är från 1700-talet och där finns en speciell känsla som inte går att sätta fingret på.

Jag blir så berörd av såna historier om ensamstående mödrar förr i tiden. De måste ha varit så oerhört starka! Min morfars mamma blev gravid med honom när hon var 18 år och hon fick klara sig själv. I pappren står det att morfar var en "oäkting", bara det uttrycket är så hemskt. Jag blir alltid tårögd när jag får berättat för mig om hennes liv.

Ha en fin långhelg! Kram

Malin F sa...

Det bara pirrar när man läser dessa grejer, man vill bara veta mer, mer o MER!! ;) Finns nog otroligt många historier o säkert många som kommer komma fram såsmåningom också! :) Kram Malin!

Tessan sa...

Gud vilken läsning,vad intressant att få ta del av,tänk om väggar kunde tala!Det vore nog både kul & mindre kul att ta del av,men snacka om att ni har ett anrikt hem! :)
Ha en fortsatt skön dag och tack för historien
Kram

Lena sa...

Så otroligt roligt för er (och oss) att få ta del av husets historia.

Och tänk om ni kan hitta någon nu levande person som kan berätta mer!

Spännande!

Lena

Vardag och flärd sa...

Det är så roligt att ni tar reda på vad som har hänt och skett i ert hus! Tänk så bra det är idag, att vara ogift mor i början på 1900-talet måste ha varit ett riktigt elände (men vi kvinnor har ju alltid varit starka) och det är nog svårt för de yngre att sätta sig in i hur det var.
Fortsätt gärna berätta, det är intressant och tänkvärt!
Kram Eva

Lotta sa...

Men vad spännande..kanske vi fått en lite förklaring till riv märkena insidan dörren oxå...
Tänk vad mycket som har hänt i erat hus, och nu ska ni skapa era minnen :)
Kramen

Näsviksbo sa...

Riktigt roligt och intressant att läsa om saker som hänt i denna by förr i tiden. Jag tycker att det är roligt att ni engagerar er i att ta reda på saker om huset och dess historia. Jag har hört olika historier från de äldre i byn om stationshuset, och ju mer jag hör desto mer intresserad blir jag!
Ser fram emot att höra mer från er!

Anonymous sa...

Hej Gobit! Vilken intressant läsning. Jag blir riktigt rörd när jag tänker på den lilla familjen på vinden. Du är så rätt där i det huset, tar vara på alla "skatter" som finns i väggarna. Kraaamen Mari!

Helene sa...

Älskar historia!
Försöker läsa på om trakten där vi bor och mycket av det kretsar förstås kring Löfstad slott. Marken kring oss och många av husen hör till Löfstads ägor. Eller rättare sagt Riddarhuset!

Ska nog ta och blogga lite om det snart :-)

Tvättstugan kommer bli jättefin!

Kram Helene

Ika sa...

Intressant, speciellt roligt att du hittade kroken till grinden.

♥ Min lilla Stuga ♥ sa...

Va intressant att läsa om lite historia. :) Hoppas du skriver mer om Erat fina hus och dess historia. :) Vilken tur att flickan fick komma hem och bo, men lite tragiskt att hon fick bo på vinden. Kram